En upplevelse utöver det vanliga.

Igår var jag (Viktoria) uttagen till säsongens sista bortamatch. Eller ja...de frågade snällt om jag inte kunde följa med eftersom det skulle innebära status för dem att ha med sig en Muzungo. Så jag följde väl snarare med som en trofé :) Och vilken upplevelse det var!
På träningen dagen innan deklaredades flera gånger att det var väldigt viktigt att alla var klara att åka 5.30. Vi fick inte bli sena! Jag steg upp 04.45, gjorde mig klar och små sprang bort för att inte bli sen. Jag var där exakt 5.30....och det syntes inte till en människa. Inte ens bussarna var framkörda. 06.00 körs bussarna fram och folk börja droppa till. Klockan 06.30 åker vi till slut iväg. Tiden är elastisk här som de själva säger.
Stället vi skulle till ligger nord-öst om Mount Kenya och vägen dit var väldigt vacker, med slingriga vägar upp och ner för bergsluttningar. Vädret var dock inte det bästa vilket gjorde att man inte såg så långt och Mount Kenya låg dålt bland molnen. Vi passerade vidstäckta risfält, floder, vattenfall och te odlingar på sluttningarna.
Alla uppskattade dock inte resan dit lika mycket som jag. När vi kommit en bit spydde helt plötsligt en person bakom mig. Rätt ut! Snart spydde en till och en till. De som spydde fick sätta sig vid ett fönster på bussen och sen spydde de ut genom fönsterna resten av resan med kräk skvettande upp på sidan av bussen. Jag var något äcklad och chockad!
Längs vägen har de även en massa fartgupp så fort man passera ett lite tätare bebyggt område. Vilket var många. Bussen skulle jag tro saknar stötdämpare vilket gjorde att vi flög upp nån decimeter från sätet för varje fartgupp han körde över. En av bussarna som var lite mindre missade att sakta in vid ett av fartguppen vilket gjorde att de körde av vägen. Alla klarade sig bra förutom lite lättare skråmor. Som tur hade jag själv valt att åka i samma buss som mitt lag, trots att lärarna ville att jag skulle åka med dem i den lilla bussen, eftersom den skulle vara bekvämare. I de här fallet var Gud med mig.
Till slut kom vi i alla fall fram och vi skulle börja spela först. Precis när vi hade börjat spela, började det regna. Och nu snacka vi monsun regn typ. Det fullkomligt öste ner. Fotbollsplanen som var ännu sämre än den vi har på vårt Collage, täcktes av 1-2 dm vatten och förvandlades till en plaskpool med lera. Så det vi gjorde var inte att spela fotboll, det var nått helt annat. Det gick inte få iväg bollen i allt vatten och vi halkade och ramlade runt i gyttjan. Jag sprang runt med ett leende på läpparna. Det var en så konstig upplevelse att jag knappt kunde tro att det var sant. Landhockyn fick avbrytas eftersom de inte kunde se bollen under allt vatten och handbollsspelarna var verkligen leriga upp till öronen.
I andra halvlek byttes jag ut och jag gick för att dra av mig mina dyngsura och leriga kläder och ta på mig torra kläder istället. Regnat lättade något och mot slutet av matchen hade vattnet började rinna undan, men leran kvarstod. Hela College området hade förvandlats till en lerpöl.
Trötta och utmattade åket vi sedan hemåt på kvällen. Fick även tillfälle och stanna på en mack för att gå på toa. Ett hål i marken och vidrigt äckligt och skitigt med kackerlackor som sprang runt. Men måste man så måste man :)
 

Kommentarer :

#1: sylvia

Låter som en upplevelse som du sent kommer att glömma!;)

skriven
#2: Cajsa

Skönt att höra att du beter dig nästan som hemma din gyttjebrottarkvinna

Svar: Jo det där med gyttjebrottning har man ju testat på förr ;)
Viktoria Lindholm och Sebastian Sjögander

skriven

Kommentera inlägget här :